Glädje

När sommaren är som bäst så slår det mig alltid hur fantastiskt jag har det. Jag känner hur välsignad jag är. Jag minns det även på trista gråa höstkvällar men på sommaren då förstärks det. Då känns livet så där fantastiskt och jag är glad i precis hela kroppen. Hela tiden.

"Adam föll för att människorna skulle kunna bli till och människorna är till för att de skall kunna ha glädje" 2 Nephi 2:25

Detektivarbete på hög nivå

Jag har varit i templet i Stockholm ett par dagar. Det är alltid lika underbart att komma dit. Templet är en plats där lugnet råder. Där är det alltid stilla. Det är alltid tyst.

Det är så skönt med tystnaden. I tystnaden kan jag höra vad himmelske Fader vill säga mig. Hans röst slipper ta sig igenom bruset av världen. Rösten har fritt spelrum och jag kan höra den. Den är inte alltid helt tydlig men den är där och det ger mig frid i hjärtat. Bönen har inget tak att ta sig igenom för mottagaren av bönen är på plats. Jag känner det så tydligt. Han är där och hör min bön.

Jag älskar att komma till templet. Här kan jag slappna av och jag behöver inte oroa mig för någonting. Barnen har barnvakt och jag har ingen middag som måste lagas just nu eller ett hus som ska städas. Jag är i templet och där är tiden min egen. Jag kan tänka på saker som är viktiga för mig och som jag känner att jag behöver vägledning i samtidigt som jag gör arbete för någon annan. Det är det ultimata tjänandet.

Att ”gå igenom” för någon annan är en fantastisk upplevelse. Namnet man har fått är en anonym person för mig men hon har en historia. Jag vet inte vad hennes berättelse är men jag vet att hon är någons släkting och genom mitt arbete kommer de att förenas i evigheten. Familjen får en ny medlem i himlen. Att vara frälsare på Sions berg är fantastiskt och jag får en liten minikänsla av vad det är Kristus har gjort för mig. Visst är det underbart?

Förutom att jag hör Herrens röst och får tjäna någon annan så får jag även leka detektiv. Jag letar svar i symbolikens värld som är templet. I stort sett allt som händer i templet är symbolik för något annat och det är en av de bästa känslorna jag vet när jag är där och plötsligt känns det som att allt stannar en liten stund för jag kom på något. En aha-upplevelse. Ännu en pusselbit på plats. Ännu en pusselbit i det stora fantastiska som är evangeliet. Jag älskar det!

Jag längtar efter nästa gång jag har möjlighet att besöka templet. Jag hoppas det blir snart.

Win-Win situation!

Vi har alla dåliga dagar. Vi har alla dagar då vi tycker synd om oss själva eller dagar då allt bara känns galet och jobbigt.

Det jag gör en sådan dag är att jag tar mig hemifrån och gör något för någon annan. Det behöver inte vara något stort alls. Hälsa på någon och prata en stund. Baka något och lämna. Jag måste inte gå hemifrån om jag inte orkar men oftast gör jag det. Jag kan ringa och prata med någon som jag inte har hört av mig till på länge eller till någon som mår dåligt. Ibland skriver jag ett kort eller ett brev.

Jag mår alltid snabbt bättre när jag gör något för någon annan. Allt blir ljusare och jag känner mig lite mer nöjd med mig själv och min tillvaro. Och det bästa med det hela är att samtidigt som jag får mig själv att må bättre så får jag kanske någon annan att må bättre. Det är en win-win situation. Det är en bra sak!

Att vara mamma

Det är många saker som jag går och tänker på när det gäller evangeliet men det som upptar mest av min tid är hur jag ska vara en god mor. Vad innebär det att vara en god mor? Vad ska en god mor egentligen göra?

Anledningen till att det upptar så mycket tid är antagligen för att det inte går en enda dag då jag känner mig som en dålig mamma. Detta för att jag var för snabb till att bli arg eller sa något dumt till min dotter eller så var jag inte tillräckligt närvarande när hon pratade med mig eller så blev jag irriterad för att bebisen inte somnade. Alltid misslyckas jag med något varje dag. Och ja, jag vet att det är okej. Det är mänskligt att fela men det är ju så viktigt att vara en bra förebild för sina barn. Min högsta önskan är självklart att mina barn ska växa upp till bra lyckliga vuxna med god moral och inte vilja något annat hellre i livet än att gifta sig i templet med den de älskar.

Därför upptar dessa tankar min tid!

Generalkonferensnumret har flera tal om hur vi ska tänka kring våra barn. Det ena talet mer fantastiskt än det andra. Främst säger de att våra barn är en stor gåva till oss och att vi ansvarar för deras andliga utveckling men de ger konkreta råd på hur detta ska göras. Det tycker jag är skönt. Det är svårt för mig att sammanfatta vad de säger för det är så mycket och det är så bra.

Jag suger i mig allt som har med föräldraskap att göra. Att vara mamma är så svårt samtidgt som det är det mest underbara jag kan vara. Jag älskar att vara mamma till mina barn för de ger mig så mycket kärlek och genom dem så självförverkligar jag mig själv. Våra barn är det finaste vi har. Inget annat är viktigare!

Jag vill bara citera en kort mening ur Äldste M. Russel ballards tal för att den ger mig hopp:

”Mödrar, ert exempel är oerhört viktigt för era döttrar – även om de inte erkänner det.”

"Men jag har befallt er att fostra era barn i ljus och sanning."

L&F 93:40

Håll tungan i styr

Profeten Joseph Smith rådde systrarna i Hjälpföreningen i Nauvoo att:

"tungan är en ostyrig lem - tig om sådant som saknar betydelse"

Vad beror det på att vi kvinnor har en tendens att skvallra och tala om sådant som inte angår oss? Jag vet faktiskt inte. Har inget svar på det men det spelar ingen större roll för det är något vi inte ska hålla på med i alla fall.

Ord och inga visor

Nu när Generalkonferansnummret av Liahona äntligen har kommit försöker jag att läsa två tal om dagen. Helst på förmiddagen om det går.

I dag har jag läst de två första talen som är av President Boyd K. Packer och Julie B. Beck Hjälpföreningens president. President Packer talar om Prästadömets kraft och syster Beck talar om hur vi kvinnor vet att vi har lyckats.

Båda talen är starka tal och rakt på sak. Det är ord och inga visor kan man säga. När jag läste President Packers tal kände jag en stor tacksamhet till prästadömet men framför allt förstod jag storheten och makten i den kraft som ligger i prästadömet. Syster Becks tal fick jag läsa två gånger för första gången kände jag mig nedstämd och förstod att jag måste ha läst talet fel. Det hade jag. Känslan efter andra gången var mycket trevligare.

Det som för mig mest stod ut i President Packers tal var detta:

”Ni får prästadömets kraft direkt från Herren för att beskydda ert hem. Det kommer tillfällen då det enda som står som en sköld mellan er familj och motståndarens angrepp är den kraften.”

Det fick mig att verkligen förstå vilken ofantlig styrka det ligger i prästadömet. När vi inte har något annat kvar att stå emot med, när inget annat längre kan skydda oss så har vi prästadömet som kan vara som en mur mot den onde. Men för att detta ska vara möjligt så måste vi måna om prästadömet i vårt hem. Vi måste hjälpa våra män. Kallar inte vår man till bön så ber vi honom göra det. Tycker han att det är svårt att leda hemafton så gör vi det. För gör vi de sakerna så stärks han och vi kan ta del av de välsignelser som prästadömet ger oss. Visst är det bättre än att gå och känna att männen inte tar sitt ansvar. Gör inte vi vår del så tar inte vi heller vårt ansvar och då blir det inte mycket gjort. Vi får hedra våra män genom att hälpa dem.

Julie B. Beck talar direkt till oss kvinnor. Hon talar om vad det innebär att vara en god kvinna. Och nu börjar alla kvinnor skruva på sig och genast känner vi oss otillräckliga och fasar inför vad det är hon ska säga och framför allt vad det är vi kommer behöva göra för att bli bättre. Har jag rätt?

Men hon börjar med att säga: ”En god kvinna vet att hon inte har nog med tid, energi eller möjlighet att ta hand om alla människor eller göra alla de värdiga saker hennes hjärta längtar efter.” Där sätter hon tonen känner jag. Vi ska inte ha för höga krav på oss. Vi kan inte göra allt. Det är inte fysiskt möjligt. Visst känns det bra att veta? Det tycker jag i alla fall.

För att vi ska veta i vilken ordning vi ska göra saker, vem vi ska hjälpa, hur vi ska ta hand om våra barn och vårt hem behöver vi träna på att ta del av personlig uppenbarelse. Om vi ska kunna motstå alla tankar om otillräcklighet gör vi oss själva en tjänst om vi vänder oss till Herren och frågar Honom vad vi ska göra. Min svärmor är mitt exempel när det kommer till detta. Hon frågar varje morgon vad hon ska göra idag. Vad är viktigast och hon känner att hon alltid får svar. Jag har hört fantastiska berättelser om detta varav en är min favorit. Hon ber och frågar om hon ska prioritera bakning idag varpå Herren svarar henne: ”Gå ut och ta hand om trädgården för sedan kommer regnet.” Min svärmor tittar ut mot en klarblå oktober eller var det novemberhimmel och förstår ingenting men gör som hon blir tillsagd. Hon går ut och avslutar höststädningen och när hon går in för att ta tag i bakningen öppnar himlen sig och regnet öser ner. Frasen ”För sedan kommer regnet” är något jag säger ofta för att påminna mig själv om att följa maningar, uppenbarelser.

Syster Beck säger: ”Förmågan att kvalificera sig för, ta emot och handla efter personlig uppenbarelse är den absolut viktigaste färdighet man kan skaffa sig i livet:” och ”Uppenbarelse kan komma timme för timme och stund för stund när vi gör det som är rätt” Det är fantastiskt tycker jag. Fantastiskt att vi kan få Herrens hjälp direkt i den stund som vi behöver den. Han kan tala om hur vi ska agera i en viss situation. Jag kan inte låta bli att undra varför jag inte ”utnyttjar” den förmånen mer än jag gör. Jag tror jag får ta och bli bättre på det helt enkelt.

Syster Beck talar också om för oss hur vi ska vara. Känns bra tycker jag för då behöver jag inte fundera så mycket mer på det själv. För det är ju något vi kvinnor kan lägga många timmar på att fundera på. I alla fall gör jag det.

”Kvinnor ska vara kvinnor och inte spädbarn som ständigt kräver uppmärksamhet och tillrättavisning. Jag vet att vi vill bli uppskattade, men om vi inte får all den uppskattning vi tycker vi förtjänar vad spelar det för roll? Vi vet att Herren har lagt höga stora ansvar på oss, och det finns ingen önskan eller längtan som Herren lagt i våra hjärtan i rättfärdighet som inte kommer att förverkligas, och det största goda vi kan göra för oss själva och andra är att förfina och utveckla oss i allt som är gott och förädlande så att vi kvalificerar oss för dessa ansvar.” Ord och inga visor som sagt men klart och tydligt. Det tycker jag känns bra men jag vet inte om jag tycker det känns lätt. Men det känns bra att ha ett löfte om att det vi önskar kommer att gå i uppfyllelse om vi försöker.

Men det absolut bästa kommer förstås på slutet som alltid. Hon är snäll nog att tala om för oss när vi gör ett gott arbete. Detta är ju det i alla fall jag allt som oftast går och tänker på. Har jag gjort tillräckligt? Är det något annat jag borde ha gjort idag eller skulle jag ha gjort det där annorlunda. Det är utmattande.

Hon säger (taget ur Predika mitt evangelium) att vi gör ett gott arbete när:
· Vi utvecklar Jesu Krisit egenskaper coh strävar efter att noggrant lyda hans evangelium.
· Vi gör väl ifrån oss när vi strävar efter att förbättra oss själva och göra vårt bästa.
· Vi gör väl ifrån oss när vi ökar vår tro och personliga rättfärdighet, stärker familjen och
hemmet.
· Vi gör väl ifrån oss när vi söker upp och hjälper de behövande.
· Vi vet att vi lyckas om vi lever så att vi kvalifiverar oss för, tar emot och vet hur vi ska
följa Anden.

Notera att hon inte säger: Vi gör väl ifrån oss när vi tvättat fyra maskiner med tvätt, diskat all disk, städat tills huset är kliniskt rent, tränat två träningspass mot en perfekt kropp och dessutom haft tålamod gentemot alla hela dagen.

Vi lyckas när vi har Kristus i centrum hela tiden, konstant och alltid.

Jag vet inte om jag känner att allt känns solklart nu men det känns väldigt bra att ha en mall för vad som är rätt och vad jag som kvinna ska göra och förvänta mig av mig själv.

FRID

I går tänkte jag mycket på ordet FRID. Det var en minst sagt stressig dag igår och då försökte jag att i alla fall ha ordet i sinnet även om inte kroppen kunde anamma det. Att känna frid för mig är att jag är helt lugn. Det innebär att jag inte känner mig jagad, jag kan tänka klara tankar och att jag har ingen stresskänsla i kroppen. Har jag frid kan jag trots mycket att göra eller plötsliga situationer känna mig lugn.

Att känna frid är säkert ett mål som vi alla har. Vi vill känna friden i vårt hjärta och ha Anden närvarande i våra liv hela tiden. Det svåra är att lyckas ha känslan när det händer så mycket omkring oss hela tiden. Vanliga dagar då allt rullar på som det ska kan man känna den stundvis och då är man nöjd och glad. Man klarar av att hantera dagens händelser med fattning. I alla fall nästan varje gång. Men när den där dagen då allt går fel dyker upp då är det svårt. Väldigt svårt och det var det jag kände igår. Jag kunde inte finna min lugna plats som finns inom mig någonstans. Platsen där vattnet porlar i bäcken, solen skiner, blommorna blommar vacker i alla regnbågens färger runt omkring mig där jag sitter i skuggan och bara njuter. Den platsen fanns inte igår. Den gick inte att hitta. Och jag sökte febrilt men istället dök en ny jobbig situation upp som jag var tvungen att lösa. Jag var tvungen att tänka snabbt trots att hjärnan var som klister. Det gick i ett hela dagen och sen på kvällen också.

När jag till slut landade i soffan sent på kvällen så satt jag och funderade på detta. Hade jag misslyckats eftersom jag inte kunde känna Anden i stressen? Var det mitt fel att det kändes så? Kunde jag ha gjort något annorlunda? Och jag kom fram till: att säkert kunde jag ha gjort saker annorlunda men nu gjorde jag inte det utan jag löste det på det sätt som jag kom på just då och det fungerade. Och jag kom fram till att jag ju trots allt hade försökt känna frid. Jag hade en önskan om frid i mitt hjärta mitt upp i all stress och det på ett sätt var kanske att känna Anden. Jag hade tanken vid medvetande i mitt sinne vilket ju innebär att jag bearbetade mig själv samtidigt som jag stressade vidare. Hade jag inte tänkt tanken så hade dagen förmodligen varit ännu värre än den var.

Jag har av erfarenhet lärt mig att det finns tillfällen då vi inte är kapabla att känna Anden men Anden är där. Anden finns hos oss men på grund av omständigheterna kan vi inte vara mottagliga. Kristus går vid vår sida hela tiden men det är inte alltid som vi är medvetna om det för att vi är så upptagna med att göra saker rätt och snabbt. Igår var jag medveten om Hans närvaro men jag kunde inte ta emot Hans hjälp för jag var för stressad. Min hand räckte inte fram till hans för min hand var upptagen med att sätta in barn i bilen, köra barnvagnen, hålla lappen med allt jag skulle göra skrivet på och den var upptagen med att hantera dagen. Och den gjorde ett bra jobb.

I uppslagsdelen i 3 i 1 står det så här om frid: ”I skrifterna betyder frid det inre lugn och den tillförsikt som föds av den Ande som Gud skänker sina trofasta heliga. ” Jag känner att jag trots allt lyckades med det går. I liten skala. Jag är nöjd!

”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” Johannes 14:27