Win-Win situation!

Vi har alla dåliga dagar. Vi har alla dagar då vi tycker synd om oss själva eller dagar då allt bara känns galet och jobbigt.

Det jag gör en sådan dag är att jag tar mig hemifrån och gör något för någon annan. Det behöver inte vara något stort alls. Hälsa på någon och prata en stund. Baka något och lämna. Jag måste inte gå hemifrån om jag inte orkar men oftast gör jag det. Jag kan ringa och prata med någon som jag inte har hört av mig till på länge eller till någon som mår dåligt. Ibland skriver jag ett kort eller ett brev.

Jag mår alltid snabbt bättre när jag gör något för någon annan. Allt blir ljusare och jag känner mig lite mer nöjd med mig själv och min tillvaro. Och det bästa med det hela är att samtidigt som jag får mig själv att må bättre så får jag kanske någon annan att må bättre. Det är en win-win situation. Det är en bra sak!

Att vara mamma

Det är många saker som jag går och tänker på när det gäller evangeliet men det som upptar mest av min tid är hur jag ska vara en god mor. Vad innebär det att vara en god mor? Vad ska en god mor egentligen göra?

Anledningen till att det upptar så mycket tid är antagligen för att det inte går en enda dag då jag känner mig som en dålig mamma. Detta för att jag var för snabb till att bli arg eller sa något dumt till min dotter eller så var jag inte tillräckligt närvarande när hon pratade med mig eller så blev jag irriterad för att bebisen inte somnade. Alltid misslyckas jag med något varje dag. Och ja, jag vet att det är okej. Det är mänskligt att fela men det är ju så viktigt att vara en bra förebild för sina barn. Min högsta önskan är självklart att mina barn ska växa upp till bra lyckliga vuxna med god moral och inte vilja något annat hellre i livet än att gifta sig i templet med den de älskar.

Därför upptar dessa tankar min tid!

Generalkonferensnumret har flera tal om hur vi ska tänka kring våra barn. Det ena talet mer fantastiskt än det andra. Främst säger de att våra barn är en stor gåva till oss och att vi ansvarar för deras andliga utveckling men de ger konkreta råd på hur detta ska göras. Det tycker jag är skönt. Det är svårt för mig att sammanfatta vad de säger för det är så mycket och det är så bra.

Jag suger i mig allt som har med föräldraskap att göra. Att vara mamma är så svårt samtidgt som det är det mest underbara jag kan vara. Jag älskar att vara mamma till mina barn för de ger mig så mycket kärlek och genom dem så självförverkligar jag mig själv. Våra barn är det finaste vi har. Inget annat är viktigare!

Jag vill bara citera en kort mening ur Äldste M. Russel ballards tal för att den ger mig hopp:

”Mödrar, ert exempel är oerhört viktigt för era döttrar – även om de inte erkänner det.”

"Men jag har befallt er att fostra era barn i ljus och sanning."

L&F 93:40

Håll tungan i styr

Profeten Joseph Smith rådde systrarna i Hjälpföreningen i Nauvoo att:

"tungan är en ostyrig lem - tig om sådant som saknar betydelse"

Vad beror det på att vi kvinnor har en tendens att skvallra och tala om sådant som inte angår oss? Jag vet faktiskt inte. Har inget svar på det men det spelar ingen större roll för det är något vi inte ska hålla på med i alla fall.

Ord och inga visor

Nu när Generalkonferansnummret av Liahona äntligen har kommit försöker jag att läsa två tal om dagen. Helst på förmiddagen om det går.

I dag har jag läst de två första talen som är av President Boyd K. Packer och Julie B. Beck Hjälpföreningens president. President Packer talar om Prästadömets kraft och syster Beck talar om hur vi kvinnor vet att vi har lyckats.

Båda talen är starka tal och rakt på sak. Det är ord och inga visor kan man säga. När jag läste President Packers tal kände jag en stor tacksamhet till prästadömet men framför allt förstod jag storheten och makten i den kraft som ligger i prästadömet. Syster Becks tal fick jag läsa två gånger för första gången kände jag mig nedstämd och förstod att jag måste ha läst talet fel. Det hade jag. Känslan efter andra gången var mycket trevligare.

Det som för mig mest stod ut i President Packers tal var detta:

”Ni får prästadömets kraft direkt från Herren för att beskydda ert hem. Det kommer tillfällen då det enda som står som en sköld mellan er familj och motståndarens angrepp är den kraften.”

Det fick mig att verkligen förstå vilken ofantlig styrka det ligger i prästadömet. När vi inte har något annat kvar att stå emot med, när inget annat längre kan skydda oss så har vi prästadömet som kan vara som en mur mot den onde. Men för att detta ska vara möjligt så måste vi måna om prästadömet i vårt hem. Vi måste hjälpa våra män. Kallar inte vår man till bön så ber vi honom göra det. Tycker han att det är svårt att leda hemafton så gör vi det. För gör vi de sakerna så stärks han och vi kan ta del av de välsignelser som prästadömet ger oss. Visst är det bättre än att gå och känna att männen inte tar sitt ansvar. Gör inte vi vår del så tar inte vi heller vårt ansvar och då blir det inte mycket gjort. Vi får hedra våra män genom att hälpa dem.

Julie B. Beck talar direkt till oss kvinnor. Hon talar om vad det innebär att vara en god kvinna. Och nu börjar alla kvinnor skruva på sig och genast känner vi oss otillräckliga och fasar inför vad det är hon ska säga och framför allt vad det är vi kommer behöva göra för att bli bättre. Har jag rätt?

Men hon börjar med att säga: ”En god kvinna vet att hon inte har nog med tid, energi eller möjlighet att ta hand om alla människor eller göra alla de värdiga saker hennes hjärta längtar efter.” Där sätter hon tonen känner jag. Vi ska inte ha för höga krav på oss. Vi kan inte göra allt. Det är inte fysiskt möjligt. Visst känns det bra att veta? Det tycker jag i alla fall.

För att vi ska veta i vilken ordning vi ska göra saker, vem vi ska hjälpa, hur vi ska ta hand om våra barn och vårt hem behöver vi träna på att ta del av personlig uppenbarelse. Om vi ska kunna motstå alla tankar om otillräcklighet gör vi oss själva en tjänst om vi vänder oss till Herren och frågar Honom vad vi ska göra. Min svärmor är mitt exempel när det kommer till detta. Hon frågar varje morgon vad hon ska göra idag. Vad är viktigast och hon känner att hon alltid får svar. Jag har hört fantastiska berättelser om detta varav en är min favorit. Hon ber och frågar om hon ska prioritera bakning idag varpå Herren svarar henne: ”Gå ut och ta hand om trädgården för sedan kommer regnet.” Min svärmor tittar ut mot en klarblå oktober eller var det novemberhimmel och förstår ingenting men gör som hon blir tillsagd. Hon går ut och avslutar höststädningen och när hon går in för att ta tag i bakningen öppnar himlen sig och regnet öser ner. Frasen ”För sedan kommer regnet” är något jag säger ofta för att påminna mig själv om att följa maningar, uppenbarelser.

Syster Beck säger: ”Förmågan att kvalificera sig för, ta emot och handla efter personlig uppenbarelse är den absolut viktigaste färdighet man kan skaffa sig i livet:” och ”Uppenbarelse kan komma timme för timme och stund för stund när vi gör det som är rätt” Det är fantastiskt tycker jag. Fantastiskt att vi kan få Herrens hjälp direkt i den stund som vi behöver den. Han kan tala om hur vi ska agera i en viss situation. Jag kan inte låta bli att undra varför jag inte ”utnyttjar” den förmånen mer än jag gör. Jag tror jag får ta och bli bättre på det helt enkelt.

Syster Beck talar också om för oss hur vi ska vara. Känns bra tycker jag för då behöver jag inte fundera så mycket mer på det själv. För det är ju något vi kvinnor kan lägga många timmar på att fundera på. I alla fall gör jag det.

”Kvinnor ska vara kvinnor och inte spädbarn som ständigt kräver uppmärksamhet och tillrättavisning. Jag vet att vi vill bli uppskattade, men om vi inte får all den uppskattning vi tycker vi förtjänar vad spelar det för roll? Vi vet att Herren har lagt höga stora ansvar på oss, och det finns ingen önskan eller längtan som Herren lagt i våra hjärtan i rättfärdighet som inte kommer att förverkligas, och det största goda vi kan göra för oss själva och andra är att förfina och utveckla oss i allt som är gott och förädlande så att vi kvalificerar oss för dessa ansvar.” Ord och inga visor som sagt men klart och tydligt. Det tycker jag känns bra men jag vet inte om jag tycker det känns lätt. Men det känns bra att ha ett löfte om att det vi önskar kommer att gå i uppfyllelse om vi försöker.

Men det absolut bästa kommer förstås på slutet som alltid. Hon är snäll nog att tala om för oss när vi gör ett gott arbete. Detta är ju det i alla fall jag allt som oftast går och tänker på. Har jag gjort tillräckligt? Är det något annat jag borde ha gjort idag eller skulle jag ha gjort det där annorlunda. Det är utmattande.

Hon säger (taget ur Predika mitt evangelium) att vi gör ett gott arbete när:
· Vi utvecklar Jesu Krisit egenskaper coh strävar efter att noggrant lyda hans evangelium.
· Vi gör väl ifrån oss när vi strävar efter att förbättra oss själva och göra vårt bästa.
· Vi gör väl ifrån oss när vi ökar vår tro och personliga rättfärdighet, stärker familjen och
hemmet.
· Vi gör väl ifrån oss när vi söker upp och hjälper de behövande.
· Vi vet att vi lyckas om vi lever så att vi kvalifiverar oss för, tar emot och vet hur vi ska
följa Anden.

Notera att hon inte säger: Vi gör väl ifrån oss när vi tvättat fyra maskiner med tvätt, diskat all disk, städat tills huset är kliniskt rent, tränat två träningspass mot en perfekt kropp och dessutom haft tålamod gentemot alla hela dagen.

Vi lyckas när vi har Kristus i centrum hela tiden, konstant och alltid.

Jag vet inte om jag känner att allt känns solklart nu men det känns väldigt bra att ha en mall för vad som är rätt och vad jag som kvinna ska göra och förvänta mig av mig själv.

FRID

I går tänkte jag mycket på ordet FRID. Det var en minst sagt stressig dag igår och då försökte jag att i alla fall ha ordet i sinnet även om inte kroppen kunde anamma det. Att känna frid för mig är att jag är helt lugn. Det innebär att jag inte känner mig jagad, jag kan tänka klara tankar och att jag har ingen stresskänsla i kroppen. Har jag frid kan jag trots mycket att göra eller plötsliga situationer känna mig lugn.

Att känna frid är säkert ett mål som vi alla har. Vi vill känna friden i vårt hjärta och ha Anden närvarande i våra liv hela tiden. Det svåra är att lyckas ha känslan när det händer så mycket omkring oss hela tiden. Vanliga dagar då allt rullar på som det ska kan man känna den stundvis och då är man nöjd och glad. Man klarar av att hantera dagens händelser med fattning. I alla fall nästan varje gång. Men när den där dagen då allt går fel dyker upp då är det svårt. Väldigt svårt och det var det jag kände igår. Jag kunde inte finna min lugna plats som finns inom mig någonstans. Platsen där vattnet porlar i bäcken, solen skiner, blommorna blommar vacker i alla regnbågens färger runt omkring mig där jag sitter i skuggan och bara njuter. Den platsen fanns inte igår. Den gick inte att hitta. Och jag sökte febrilt men istället dök en ny jobbig situation upp som jag var tvungen att lösa. Jag var tvungen att tänka snabbt trots att hjärnan var som klister. Det gick i ett hela dagen och sen på kvällen också.

När jag till slut landade i soffan sent på kvällen så satt jag och funderade på detta. Hade jag misslyckats eftersom jag inte kunde känna Anden i stressen? Var det mitt fel att det kändes så? Kunde jag ha gjort något annorlunda? Och jag kom fram till: att säkert kunde jag ha gjort saker annorlunda men nu gjorde jag inte det utan jag löste det på det sätt som jag kom på just då och det fungerade. Och jag kom fram till att jag ju trots allt hade försökt känna frid. Jag hade en önskan om frid i mitt hjärta mitt upp i all stress och det på ett sätt var kanske att känna Anden. Jag hade tanken vid medvetande i mitt sinne vilket ju innebär att jag bearbetade mig själv samtidigt som jag stressade vidare. Hade jag inte tänkt tanken så hade dagen förmodligen varit ännu värre än den var.

Jag har av erfarenhet lärt mig att det finns tillfällen då vi inte är kapabla att känna Anden men Anden är där. Anden finns hos oss men på grund av omständigheterna kan vi inte vara mottagliga. Kristus går vid vår sida hela tiden men det är inte alltid som vi är medvetna om det för att vi är så upptagna med att göra saker rätt och snabbt. Igår var jag medveten om Hans närvaro men jag kunde inte ta emot Hans hjälp för jag var för stressad. Min hand räckte inte fram till hans för min hand var upptagen med att sätta in barn i bilen, köra barnvagnen, hålla lappen med allt jag skulle göra skrivet på och den var upptagen med att hantera dagen. Och den gjorde ett bra jobb.

I uppslagsdelen i 3 i 1 står det så här om frid: ”I skrifterna betyder frid det inre lugn och den tillförsikt som föds av den Ande som Gud skänker sina trofasta heliga. ” Jag känner att jag trots allt lyckades med det går. I liten skala. Jag är nöjd!

”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” Johannes 14:27

Lite till om bön

För ett bra tag sedan när jag kände att det mesta omkring mig var kaos så undrade jag vad jag skulle göra för att få bättre ordning på min vardag. Vad skulle jag göra för att orka? Hur skulle jag göra för att inte alltid vara så trött? Jag hade väldigt många frågor men kände att jag inte hittade svar på dem.

Jag bad om detta om och om igen men kände att svaret inte kom. Jag var villig att göra vad som helst. Jag var villig att ändra på alla mina vanor om det var det som krävdes. Jag bad och jag väntade! Och jag väntade lite till men inget hände. Jag tyckte att jag hade gjort allt jag kunde men inget svar.

Så åkte jag till templet. Jag minns inte med vem jag var där men jag var i templet i alla fall. Jag tänkte på det här och bad om det där. Och då kom svaret: ”be morgonbön varje morgon”. Det var allt. Han sa inget mer. Bara att jag skulle be morgonbön varje dag.

Jag hade slarvat med det måste jag erkänna men jag kunde inte riktigt förstå på vilket sätt det skulle göra skillnad. Hur skulle det göra mig piggare? Och hur skulle det göra att jag orkade göra allt jag behövde göra? Jag förstod inte alls. Men jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag bad min morgonbön och efter ett tag insåg jag att det blivt lättare att klara av mina dagar. Jag var inte lika trött längre. Den enda förändring jag hade gjort var att hålla en bön på morgonen. Inget annat.

I bönen var jag noga med att be om styrka att klara dagen men framför allt frågade jag om det var något speciellt som var viktigt för mig just idag. Det hjälpte och dagarna flöt på.

Vi förväntar oss ofta att vi ska behöva göra stora förändringar. Att vi ska behöva ändra på oss. Att det ska bli jobbigt. Därför ber vi inte om det för vi är inte beredda att göra något själva. Vi är ju redan för trötta så hur ska vi orka göra något mer? Men för det mesta vill Han inte mycket av oss. För det mesta vill Han att vi ska minnas Honom. Han vill att vi ska minnas vår Frälsare och allt som Han har gjort för oss. Om vi gör det så blir livet enklare, för Kristus är alltid villig att hjälpa oss bära våra bördor.

Inget nytt, men en påminnelse

”Vad ni än ber Fadern om i mitt namn, som är gott, i tro och med tillit till att ni ska få, se,det skall ske er” -Moroni 7:26

Det här med bön är något som var helt nytt för mig när jag började intressera mig för kyrkan. Jag hade nog aldrig bett en bön innan tror jag. Det kändes underligt i början och det här med att få bönesvar var ännu konstigare.

Idag är bönen det mest fantastiska som finns för mig. Genom bönen får jag en närhet till min Himmelske Fader som jag inte får på något annat sätt. Genom bönen kan jag personligen tala med Honom och berätta om vad jag tänker på och vad jag undrar över. Om jag ber mina böner så kommer jag att få svar. Han kommer att tala om för mig vad jag ska göra. Hur jag ska lösa ett problem som jag har. Framför allt är bönen det bästa hjälpmedlet jag har att klara av min vardag. Jag kan i stunder som är jobbiga be om kraft eller tålamod precis när jag behöver det. Genom att istället för att reagera direkt med irritation gentemot mina barn eller min man be en snabb bön så får jag kraft att göra det som jag behöver göra. Jag säger inte att jag lyckas med detta varje gång för det gör jag verkligen inte men det fungerar när jag kommer ihåg att göra så.

Bönen fungerar det vet jag men ändå är det en av mina stötestenar. Jag har svårt att veta vad jag ska säga och jag har svårt för att be om saker för jag vill gärna lösa saker själv utan hjälp. Det är sådan jag är. Så trots att jag vet att jag kommer få hjälp om jag ber om det så ger jag mig in i saker själv och sen sitter jag där och har ingen aning om hur jag ska lösa det. Och när jag då förstår att jag klarar inte detta själv och vänder mig till Herren så blir allt så mycket enklare. Han ger mig svar, kraft och lösningar. Tänk att man ändå gör sakerna själv? Underligt det där!

Skriftstället ovan kan man bryta ner i delar. Jag läste detta i en bok jag läste nyligen (”21 Days Closer to Christ” av Emily Freeman) och jag tyckte det var riktigt bra. Inte direkt något nytt men enkelt och bra. En påminnelse.

1. ”Vad ni än ber Fadern om” – första steget är att fråga. Vi måste tänka efter vad vi vill fråga om. Herren är villig att ge men vi måste fråga först.
2. ”I mitt namn” – vi ber i Jesu Kristi namn för att Kristus är medlaren. Det är genom Honom som vi ber våra böner.
3. ”som är gott” – att ta reda på vad som är gott är det svåra tycker jag ibland. Är detta något som är vettigt att be om? Är det något som jag behöver och som är gott för mig? Vi behöver veta om vi har gjort allt vi kan själva. Herren vill att vi försöker själva men det betyder inte att Han inte vill vara delaktig. Så vi ber om det under tiden som vi genomgår prövningen eller försöker komma på lösningen på något och sedan bestämmer Herren när vi har gjort allt vi kan.
4. ”i tro och med tillit” – det här med tro och tillit är inte alltid helt självklart. Alltså jag tror att Han kan göra vad som helst och att Han kan hjälpa mig. Det vet jag. Ändå blir jag tveksam ibland. Kommer Han vilja hjälpa mig med detta? Varför skulle Han det? Min tillit sviktar. Varje gång jag har struntat i dessa tankar och har bett ändå så har jag känt lugn och det har varit till hjälp för mig. Det gäller bara att komma ihåg det nästa gång. Det är lättare att ha tro om vi har en nära relation till Frälsaren så det är viktigt att bygga vänskapen med Honom. Det är viktigt att läsa om Hans liv och lyssna till andras vittnesbörd.
5. ”det skall ske er” - Äldste Holland har sagt: ”Some blessings come soon, some come late... but for those who embrace the gospel of Jesus Christ , they come. Det kommer alltid men inte alltid så fort som vi vill. Här kommer tålamodet in. Suck! Vem har tålamod liksom? Han har sin egen tid och en plan. Han har en plan för oss alla och det jobbiga är ju att vi inte alltid vet riktigt hur den planen ser ut så vi får VÄNTA!

Inget nytt och inget avancerat jag vet men det hjälpte mig. Det gjorde det tydligt för mig ännu en gång. Det som inte finns med där som jag vill tillägga är att vi behöver ge tid för reflektion efter bönen. Vi behöver ha tid för att få svaren. Så när vi ber är det viktigt att vara stilla och tyst efteråt och ge Herren möjlighet att med sin stilla röst ge oss svar. Vi är så bullriga för det mesta så vi hör Honom inte så vi behöver ge tid för tystnaden.

Julia-projektet

Efter att jag såg filmen ”Julie och Julia” blev jag inspirerad att göra något sådant själv. Men jag kunde inte komma på vad mitt projekt skulle vara. Vad skulle jag fokusera på under 365 dagar som jag tycker är intressant och som känns relevant att lägga ner min tid på. Mycket svårt! Jag tänkte att lära mig bygga möbler är något jag velat ett tag men för att det skulle vara möjligt skulle jag behöva en snickarverkstad och en massa nya verktyg. För dyrt med andra ord. Sen tänkte jag att jag skulle kunna ha ett pysselprojekt men det kändes alldeles för tråkigt. Pyssla gör jag bara när jag känner för det. Det går inte att pyssla om man inte har inspiration. Efter att ha suttit och spånat med en kompis kom vi fram till att det absolut bästa Julia-projektet ju måste vara skrifterna. Att skriva om något från dagens skriftstudier. Det blir ett evighetsprojekt. Ingen tidsbestämning eftersom det är något jag borde göra varje dag.

Eftersom skriftstudier är så viktigt och något som gör att min dag blir så mycket bättre än om jag struntar i det så känns det rätt logiskt att jag borde fokusera på det. Men jag anser mig inte så duktig på det här med skrifterna och vågar jag verkligen dela med mig av mina tankar och analyser. Vem skulle vilja läsa om det? Mina banala tankar kan väl knappast inspirera någon. Fast varför ska jag bry mig om det egentligen. Det är ju för min egen skull som jag vill göra detta. För att jag ska bli bättre på att komma ihåg mina skriftstudier varje dag men också för att jag älskar att dokumentera. Ja, jag älskar verkligen dokumentation! Att skriva ner saker gör mig lycklig. Det ger en tillfredställelse som inte mycket annat gör. Det blir på riktigt. Det blir verkligt. Men framför allt finns det där för mig att läsa när jag behöver inspiration eller för någon annan att läsa någon gång i framtiden.

Skriva dagbok är något som jag har gjort sen jag lärde mig skriva. Jag har alltid älskat det. Jag har sparat alla mina dagböcker. Det är ett par stycken kan man säga. Förr var jag bättre på att skriva varje dag men nuförtiden hinner jag inte riktigt det. Eller hinner det gör jag nog men när kvällen kommer så är jag alldeles för trött så det blir det inte av.

Så mitt ”Julia-projekt” får bli mina skriftstudier. Det blir bra. Hur det kommer att se ut och vad jag kommer att skriva om det har jag ingen som helst aning om. Det blir det som det blir. Inga regler! Spontant!

Ok, men då börjar jag...

P.S. Kommentera gärna!